Det var mycket ord, i det där inlägget jag raderade. Om ett trauma och dess följder. Jag suddade bort det men inuti mig finns allting kvar. Alltid. För den som orkar läsa kommer den första delen här:
En dag, med första snön och mörker som hastigt föll. Vår stora bil hade vinterdäcken på och höll låg hastighet. Men som alltid i interaktion med andra kunde vi inte påverka hela skeendet. En mötande bil som kör om med för snäv marginal, får sladd och allt blir svart. Plåten knycklas ihop och glas krossas. Efteråt, strålkastare som lyser i mörkret och allt är stilla. Någon ringer 112, röster i mörkret men inget blod. Inte någonstans. Bara djävulsk smärta, ett huvud som slungats med full kraft från ytterläge till ytterläge gör ont. Ett huvud på en tänkande människa väger bly, blyet slungas i en onaturlig bana, allt hamnar på fel plats och inget blir som förr. Någonsin. Och jag undrar fortfarande hur ett huvud kan röra sig med ljusets hastighet när kroppen nästan sitter still. En fråga som gör ont.
Först var det bara smärtan, den gick att hantera med starka tabletter för en stund. Men tiden led och saker hände. All förflyttning krävde massiv insats, krävde vilja att flytta berg. Och när berg flyttats omkring under lång tid infinner sig en stor trötthet. Det blev mer och mer tydligt hur fel allting hamnade den där söndagskvällen i snöglopp. Läsa gick inte, sitta stilla gick inte och endast med mycket stor möda kunde jag ta mig igenom dagen. Med smärta.
Jag stod i en återvändsgränd, så trång att det knappt gick att vända sig. Och insåg att jag var tvungen att söka fokus på annat håll. Släppa taget om smärtan och ge mig själv respit. Jag hade tur, hittade en dörr i den där trånga gränden. Med stor möda lyckades jag få upp den gistna dörren...
(cliff hanger brukar det kallas, om det är så spännade vet jag inte. Men längden, ländgen...orden stockar sig och går knappt att hejda. Fortsättningen får följa en annan dag. Nu tar vi sats inför helgen. Eller hur?)
