Ingen tid

Igår var det underbar middag med vänner och hästpyssel. JAG KRATSADE HOVARNA PÅ EN ARAB. En stor jäkel med hetsigt temperament, och med tanke på min lilla malör i somras är jag otroligt stolt över mig själv. Det finns tankar på en fortsättning på hästterapin, under ledning av expert. Häftig kick.

Ikväll blir det Michael Jackson-film på lokala bion och lite efterspel. Och sen, tidigt imorgon bitti tar jag en paus...åker på spa...blir knådad och utvilad och inte en ny människa, men kanske en lite lenare och mjukare. På vissa ställen. Hoppas jag.

Ha en härlig helg alla fina, så ses vi sen. Framåt söndag kväll eller så....

Jag sa

"du kan inte ta för mycket mjölk i min latte" vilket jag fick förtydliga tre gånger för mannen. "Alltså jag menar att du ska ta mycket mjölk, mer än du brukar, du brukar förresten alltid ta för lite". Strax får jag det serverat.

Mannen jobbar hemma och fixar kaffe och eldar brasa. Själv ska jag till skogen med hundarna, och sedan träffa min doktor. En sorts uppladdning krävs. Helt klart. Det kommer att gå bra, oavsett hur det går. Jag känner mig stark.

Sedan drömde jag en väldigt konstig dröm inatt. Jag låg i sängen och tittade bort mot Sagas korg, en av hennes korgar, den i vårt sovrum. Och där i, lite trångt hade Boris Lennerhov bäddat ner sig. Jag undrar fortfarande hur han, vd:n för GeKås i Ullared hamnade där.

I stormens öga är det lugnt

Vi sover i sofforna, jag och hundarna. Trötta, och ute stormar det. Idag har vi:
-spårat, och Saga klarade sitt anlagsprov
-suttit på bilverstan i två timmar, väntat på att bilen skulle bli klar
-köpt princessbakelser för att...för att...för att...de är så goda, därifrån mitt lilla bageri

Om dimma var bra igår är dagens väder en välsignelse. När det blir kväll, mörkret sänker sig och kraven är nerskruvade. Då kan jag blunda och känna. Matt i kroppen, men lugn på djupet. Smärtan finns men i lugnet kan jag härda ut, kan jag vända det mörka. Visualiserar en låga, den kraftiga som bara vibrerar lätt i fönstret. Och sjunker in i den. Mediterar, kan sitta så i timmar...

En liten bit Peace

Jag är här, men ändå inte. Jag ser, men bara knappt och jag känner, men inget gott. Började dagen med någon sorts smärtcocktail, nu sitter jag vid brasan och dricker kaffet. Mannen jobbar hemma, men får inte peta på mig ens. Och jag gnäller...

Ute är det vitt, en mjuk dimma som bäddar in och ger respit. Jag tar det som ett tecken, låter det vita omsluta. Tränga in i porerna och dämpa stötarna. Kanske blir jag lite frånvarande någon dag eller två.

Maskar stort

Kanske ändå att den här maskinen inte har så hög verkningsgrad. Jag torkade av några trädgårdsmöbler. Det var aptråkigt. Och jag gjorde på fel sätt dessutom, tyckte mannen. Gick ut i skogen istället. Visserligen följde jag med till tippen efter lunchen men det var i ärlighetens namn för att säkerställa en princessbakelse till kaffet. Den var god, med fluffig grädde och lagom mycket sylt i. (Det finns de som tycker att det inte ska vara syltlager. Det är fel. Fel. Fel.)

Mannen städar i garaget, och jag har tittat på "X-games". Mer spänning på en söndageftermiddag går inte att få...Till middag får vi köttbullar. Mannens.

Det var bara det

Det slog mig, människan är en maskin med mycket hög verkningsgrad. Peta in pyttelite glöd en stund med din man, och efteråt ja....Vi ska åka till tippen, vi ska röja i ett uthus, vi ska olja dörrar. Och såklart gå ut med hundarna och laga söndagmiddag.

(Varför inte jag kan blogga om böcker och kläder och sånt som folk vill läsa...det vet jag inte.)

Nåt pinnhål upp

Energikris i min kropp. Då är stranden ett perfekt ställe att vara på. Hundarna sprang och jag gick, ljuset direkt in i ögonen och vinden i ansiktet. Efter några timmar var vi tillbaka, sandiga blöta och lyckliga.

Och det var väl ungefär allt som hände idag. Räckte så...